Dag 11 – Tisdag 28 april

Jag började i stallet vid sju-tiden som vanligt, men denna morgon helt själv. Maria skulle åka hem till Sverige vid lunchtid så hon låg fortfarande och sov när jag gick hemifrån. Jag gick till stallet och gosade mer med hästarna än jag borstade dem för att få lite stöd i den jobbiga situationen. Malin kom till stallet på morgonen och peppade och intalade mig om att detta kommer att gå bra. Medan jag motionerade mina hästar gick Malin och pratade med Eszter, Balazs’s hästskötare och bad om att hon skulle sätta mig i arbete så att jag skulle komma på andra tankar.

Idag red jag på en ny häst för mig, stoet Fair Lady. Henne skulle jag ha som min häst under min vistelse i Ungern och jobba upp henne efter att ha vilat under ett halvår. Jag kom fram till att hon var väldigt oliksidig, lyssnade dåligt på tygeltag och var väldigt låg i formen. Men samtidigt kändes det inte helt fruktansvärt så jag blev taggad att se vad som kan hända och eventuellt utveckla henne under min tid i Ungern.
Idag var det dags att rida på Diadaime efter att ha longerat henne flera gånger. Innan jag sitter upp longerade jag henne en stund för att värma upp och känna på hur hon kändes för dagen. Hon var lika fin som innan så jag gick bort mot stallet igen för att lämna ifrån mig longeringsgrejerna och sitta upp. Jag känner att jag får blickar på mig från beridarna som sitter och rider på utebanan och de börjar genast diskutera något med tränaren István på ungerska. Jag har lyckats komma upp på Diadaime efter att hon krånglat ett litet tag och innan jag hinner rida därifrån säger Balazs på halvtaskig engelska att Diadaime inte är inriden. Jag trodde att han skämtade! Hur sjutton kan man sätta upp en praktikant på en icke inriden häst utan att någon som jobbar med hästarna är med tillhands??? Tillslut kommer István fram till mig och Diadaime med en longerlina och leder iväg oss in till ridhuset där han longerar Diadaime på en liten volt med mig ovanpå i ungefär 15 minuter i skritt och trav. När István var nöjd och Diadaime blivit någorlunda lugn låter han mig sitta av, plockar av linan och ger henne till mig för att skritta av henne.
När Diadaime var avsvampad och nöjd över att få komma in i sin box igen gick jag upp till tävlingsstallet för att se om jag kunde göra något där. Beridaren Balazs gav mig två hästar att rida, Amazon och Focus, jag började med skimmelstoet Amazon. Hon var ganska så trevlig att rida, stark men ändå ganska så härlig. Efter att ha låtit henne jogga av sig lite gick jag in i stallet igen för att göra iordning nästa häst. Balazs hästkötare Eszter ville hjälpa mig att göra iordning Focus eftersom han tydligen är väldigt speciell och väldigt känslig, så denna gång var det bara att leda ut en färdig häst, kändes ganska så lyxigt! Jag gick in i ridhuset eftersom Eszter sagt att jag hellre skulle longera just denna häst i ridhuset eftersom han är så känslig och rädd. Jag märkte redan när jag gjorde klart för longeringen att Focus var speciell och känslig, han reagerade väldigt tydligt och hoppade till ibland för minsta lilla rörelse. När han väl var ute på volten var han seg men gick snällt runt omkring mig. Jag blev dock väldigt förvånad att han inte reagerade någontng på longerpiskan när jag körde runt med den som om den blivit en helikopterpropeller för ett tag. När jag la ifrån mig longergrejerna kom Eszter ut för att hjälpa mig att komma upp pga att Focus är svår att komma upp på. Vi började vid uppsittarbänken men eftersom Focus strulade så mycket gick vi istället in i ridhuset så att Eszter skulle kunna kasta upp mig inom fyra väggar. Jag räknade till tre och efter ett litet tag var jag på marken igen … fast på andra sidan. Jag försökte kravla mig upp i uppsittningen men efter att han krånglat en del hamnade jag tillslut på marken. Focus sprang runt i ridhuset tills Eszter fick tag på honom. Jag kände då att det hade hänt tillräckligt med grejer under dagen så nu fick det vara nog. Eszter avslutade med att longera Focus några varv innan han fick komma in i stallet igen för att lugna ner honom.

Efter en lång dag med mycket som har hänt kom jag hem till ett tomt hus med ett meddelande på bordet från Maria. Hon peppade mig att fortsätta och som hon skrev: ”Rid som en OS-ryttare och visa vad vi svenskar kan gå för!” Det kändes lite bättre och nu var jag peppad att fortsätta praktiken i Ungern.

Motionerat: Fair Lady, Diadaime, Amazon, Focus

Ny vecka, nya möjligheter. Morgnarnas ständiga syssla var att borsta avels- och unghästarna men tillsluts stod vi mest och gosade med dem. När vi var klara i avelsstallet tog vi oss en rast och gick hem för att ringa vår lärare Carina pga att Maria inte blivit riktigt frisk sedan veckan innan då hon inte kände sig kry. 
Vi gick tillbaka till stallet för att jag skulle motionera Fair Lady. Lagom till att vi skulle gå mot longerbanan hade Malin kommit till stallet och planen var att vi skulle åka till en läkare för Marias skull. Efter att vi pratat med Michael så fick han inte kontakt med sin läkare. Han rodde oss genom Malin att fundera på om vi verkligen ville stanna kvar. Ville vi stanna tyckte han att vi skulle uppsöka läkare men ville vi åka hem tyckte han att vi skulle uppsöka läkare hemma i Sverige. Vi fick då kontakt med Carina som sa att läkarbesök inte spelade någon roll, eftersom kontraktet stod på mig. Det betydde att om vi bestämde oss för att åka hem så var vi tvungna att betala tillbaka allt som vi fått i bidrag eftersom det var Maria som var sjuk och inte stod för stipendiet. Tankarna gick runt, hur skulle vi göra? Maria kände då att hon hellre skulle åka hem till Sverige och bli undersökt istället för att uppsöka läkare i Ungern. Hon valde alltså att åka hem till Sverige tidigare. Nu återstod det hur jag skulle göra. Jag kände för att stanna kvar, eftersom man bara får en sådan chans i livet och ville uppleva denna praktik utomlands. Men jag kände samtidigt inte för att stanna kvar här själv. Hur skulle jag göra?  Det var inte lätt att fatta detta beslut efter en sådan tuff dag av velande fram och tillbaka, men jag beslutade mig för att stanna kvar tills vidare. Efter samtal med Carina hemma i Sverige så skulle jag försöka anpassa mitt arbete efter när svenskan Malin skulle vara i stallet.

Att allt vände så plötsligt på en dag kändes oerhört konstigt! Helt plötsligt skulle jag vara själv på en anläggning där väldigt få personer kan kommuncera med mig. Men jag ville inte bara ge upp och testa när man väl fått chansen. Självklart mådde jag inte särskilt bra av situationen i stallet men jag visste att sådant inte går att ändra på några veckor, Rom byggdes inte på en dag liksom.

Efter att jag jobbat klart, med att bl.a. motionera Diadaime, kom jag hem till packade väskor och en Maria som var redo att få åka hem under morgondagen. Stämmningen var pressad under kvällen och jag förberedde mig mentalt att jag nu skulle klara av detta äventyr själv.

Motionerat: Fair Lady, Diadaime

För att hitta på något annat under vår vistelse i Ungern följde vi med Michael till en hopptävling under några timmar under denna dag. Medan vi njöt i solen och tittade på hopptävlingen gick Michael runt och pratade med många på anläggningen, det är väl en del av hans uppgift som ordförande i motsvarande hoppkommitén i Ungern. Tyvärr kunde vi konstatera att kvaliteten på ridningen i Ungern inte är särskilt bra, endast ett enda ekipage höll bra standard. Vår slutsats kunde Malin senare hålla med om av egen erfarenhet.

När vi kom tillbaka till gården vid lunchtid gick vi till stallet för att jobba igen lite av det vi missade från i fredags. Vi longerade Diadaime, Talizman, Fair Lady och Maximus innan vi gick hem för att tvätta lite mer och använda Internet.

Motionerat: Lina – Diadaime, Fair Lady. Maria – Talizman, Maximus.

Idag var vi äntligen lediga så vi passade på att sova ut, städa lite i huset och tvätta kläder.
Vid lunchtid kom Malin och hennes man Uffe och hämtade oss på gården för att kunna åka och handla mat. Innan vi åkte till affären passade de på att visa oss stan med en liten extra tur i bilen. När vi shoppat klart bjöd Malin och Uffe med oss hem till dem på fika där vi passade på att ringa hem till familjen i Sverige, eftersom de ringde billigt hem till Sverige.
När vi var tillbaka på gården igen hade det hunnit bli kväll och vi åt lite middag innan vi fick besök av John Blund.

Dag 7 – Fredag 24 april

Vi började dagen som vanligt med att borsta några hästar i avelsstallet, men nu började detta kännas segt. Det var aldrig någon annan som tog hand om dessa hästar annars och de gjorde inget annat än att gå ut i hage, de få som fick göra det, eller stå inne i box 24/7 när de inte gick 30 minuter i skrittmaskinen de flesta dagarna. Så vi gosade med hästarna istället för att de skulle få lite kontakt och kärlek, för en gångs skull. När stallpersonalen gick förbi tittade de på oss som att vi inte vore kloka. Men det kanske inte är så konstigt att de reagerade som de gjorde eftersom de oftast skriker och provocerar hästarna så att de ska göra fel så att männen då kan slå på dem.
När klockan närmade sig 9 hjälpte vi till med utsläppet, men det var ingen skillnad i säkerheten.

Varken Maria och jag var särskilt pigga och mådde inte bra så vi gick hem under förmiddagen. Vi gick hem till vårt lilla hus, sov och vilade upp våra sjuka/öma kroppar. När vi kände oss lite bättre under eftermiddagen gick vi in i det stora huset, Michaels med familjs bostad, och kom åt internet första gången. Vi hade nu helgen framför oss och vi kom åt internet – vi kunde inte må mycket bättre!

Dag 6 – Torsdag 23 april

Vi började morgonen med att borsta hästar i avelsstallet tills vi blev informerade om att göra ordning Diadaime för löshoppning. Efter att hon blivit borstad, benskydd och grimma satt på plats gick vi med henne till ridhuset, där tränaren stod István och väntade. Han tog över henne och lät henne springa runt fritt i ridhuset. Men stackars Diadaime blev fort trött efter att István stått och manat på henne varv efter varv. Och det är inte så konstigt eftersom hon tydligen inte gjort något förutom den longering jag gjort på henne sedan hon fick föl förra våren.  När István tröttnat på att hon försökte komma undan genom att stanna i varje hörn när han inte följde henne bad han Maria med kroppsspråket att hjälpa till att driva henne med en longerpiska. Maria gjorde som blivit tillsagd att göra tills att István var nöjd och Diadaime var alldeles svettig och trött, då var det dags för henne att börja hoppa. István byggde upp hinder medan jag gick och försökte lugna ner Diadaime.
Hoppningen gick fint, hon hoppar bra men hon försökte komma undan i hörnet precis innan långsidan med hindrena eftersom hon blev tvingad att hoppa en hel del och blev dessutom ytterligare svettigare och mer trött av det. Men tillslut var äntligen löshoppningen för Diadaime slut och István gick ut från ridhuset. Kvar var Maria och jag med en helt utmattad Daidaime. Jag bestämde mig för att skritta av henne ett bra tag tills hon fått tillbaka en lugn andning igen. En liten kort stund efter att István öppnat ridhusdörrarna kom beridaren Balazs in på en av sina hästar eftersom det regnade utanför. Vi har tidigare inte studerat beridarnas ridning så mycket innan, men nu fick vi en bra chans att se hur en av dem rider, och det var ingen vacker syn! Han var hård i handen, drev ständigt och pressade hästarna att gå i en för låg form samt att de skulle förböja sig, men enbart i halsen. När hans häst skyggade för ena hörnet, där det stod hindermaterial, red han genast emot hörnet och pressade hästen hårt att gå nära på en liten volt tills han var nöjd, efter ett antal varv.
När Maria och jag äntligen lämnat ridhuset tittade vi på varandra och kunde utan att använda några ord se vad den andra tyckte; ”Varför är vi på praktik på denna anläggning?”
När Diadaime blivit avklädd och duschad fortsatte vi jobbdagen med att hjälpa Papa med skrittmaskinen och därefter med utsläppet i avelsstallet.

Vi gick och letade reda på Jozsef så han kunde hjälpa till att kommunicera med beridaren Bandi, som vi skulle hjälpa under dagen. Vi blev tilldelade två hästar var att rida. Jag började rida på Caliber medan Maria satt upp på Jumping Lady II. Denna gång fanns tränaren István tillhands men eftersom han inte kan engelska var han inte till så mycket hjälp som man hade velat. Men jag försökte att få lite råd på hur jag skulle göra med hjälp av en taskig tyska och kroppsspråket medan han gestikulerade med kroppen samt att han ritade på marken. Det kändes bra att få lite hjälp och först nu började det kännas någorlunda kul att vara på praktik i Ungern. Men för Maria var det inte lika kul. Hon fick inte lika mycket hjälp från tränaren samt att hennes häst var lika jobbig som för mig dagen innan. Vi gick tillbaka in till stallet för att byta hästar och denna gång blev det Fortuna för min del och Maria satt upp på hingsten Alessandor. Det gick ungefär lika denna gång, helt ok för mig medan Maria hade ett helvete. Hennes häst var seg och lyssnade inte framåt för skänkeln. Tränaren ville att hon skulle hjälpa till med spöet men hon kom fort fram till att det inte hjälpte. Tränarens tips var att fortsätta slå Alessandor. Detta var droppen för Maria som nu hade tappat all motivation att vara kvar på anläggningen.

Vi gick på lunch och vi passade då på att ringa hem till Sverige för lite pep talk och för att vi skulle få ventilera oss lite. Vi hade skrivit ner en lång lista på vad vi tyckte och tänkte om vistelsen i Ungern hittills och redovisade den för bl.a. vår mentor Ellinor. Responsen vi fick var att vi skulle kämpa på och att vi skulle prata med ägaren Michael om de viktigaste sakerna. Vi bestämde oss för att ta upp detta med säkerheten, något som bör fungera i varje stall. 
Så efter lunch gick vi mot Michaels kontor och pratade med honom om säkerheten. Han blev helt utom sig och drog istället upp statestiken om våldet Sverige, att någon aldrig skadat sig i hans stall och att alla tidigare praktikanter trivts mycket bra. Vi förstod då att han inte kan ta emot kritik om sina stall och vi la genast ner projektet att försöka prata med honom om våra problem.
Vi gick tillbaka till stallet för att longera Talizman & Fair Lady innan vår arbetsdag äntligen var över.

Motionerat: Lina – Caliber, Fortuna, Fair Lady. Maria – Jumping Lady II, Alessandor, Talizman.

Dag 5 – Onsdag 22 april

Dagen började med att vi borstade hästar i avelsstallet. När vi var klara kring 9-tiden hjälpte vi till med att släppa ut de lyckligt lottade hästar som får gå i hage. När avelsstallet var klart med utsläppet demonstrerade de ungerska männen att vi skulle följa med till ett stall som ligger lite avsides bakom foder- och hinderförrådet. I detta mörka stall fanns det ca 16 boxar där vissa unghästar bodde. Maria och jag var redan lite förskräckta på säkerheten kring utsläppet och inte samma skötsel och omhändertagande av hästarna som hemma i Sverige men nu fick vi rejäll hemlängtan till våra stall hemma. Vi blev tilldelade varsin häst att släppa ut och vi kliver in i boxarna där skiten var utåt kotorna på hästarna samt att man själv sjönk ner en bit medan urinet trängde uppåt. Mörkret, stanken och vanvården på hästarna som dessutom var rejällt magra och undernärda fick oss att vilja lämna gården omedelbart. Vi bet ihop och hjälpte till att släppa ut några hästar tills att det var klart. Vi gick därifrån illamående båda två och döpte nu detta stall till ”det svarta stallet”.

För att kunna fortsätta jobba under dagen och komma på andra tankar gick vi och letade reda på Jozsef och frågade hur vi skulle göra med Maximus, eftersom han inte var fräsch dagen innan. Eftersom Maximus var ute i hagen och för att Jozsef skulle göra det lätt för sig själv så manade han på Maximus så att han skulle springa runt i sin lilla paddock. Han kunde dessutom avgöra att Maximus inte var helt ren och bad att vi skulle longera honom i några dagar för att därefter se om det blivit någon skillnad. Maximus har tydligen haft problem med detta tidigare och ville nu att han skulle testas och försöka få igång igen under den period vi fanns tillhands.

Vi går mot tävlingsstallet för att förbereda motioneringen av våra hästar för dagen. Men vi hinner inte med särskilt mycket innan Papa ber oss med hjälp av kroppsspråket att hjälpa honom att hämta och lämna hästar i skrittmaskinen. När detta var avklarat gick vi mot longeringsbanan med Diadaime & Talizman.

Efter lunchen longerade vi Fair Lady & Maximus. Dock var Maximus mer halt denna dag men Maria fortsatte, som hn blivit tillsagd att göra. När vi var tillbaka inne i stallet igen hjälpte vi till med insläppet i avelsstallet. Nu kändes dock säkerheten mycket bättre eftersom hästarna var mycket lugnare och allt gick smidigt. Det hade dock varit lättare om man känt till hästarna och stallet lite bättre men de ungrska männen visade med gester var hästarna skulle stå så det funkade bra.
Innan vi gick hem byte vi några ord med Jozsef, vi berättade hur det gått med Maximus och han informerade oss lite om morgondagen. Vi skall tydligen hjälpa ena beridaren med hans hästar under dagen, att vara hästskötare åt honom eller något likande som vi uppfattade det. Men eftersom kommunicationen inte är den bästa får vi helt enkelt se vad som kommer att hända.

Under dagen har det varit brännmärkning på gården på några av unghästarna. Eftersom det var försöka gången för mig att de något likande satte vi oss på avstånd för att se hur det går till, hur de behandlar hästarna osv. Vi kunde komma fram till att de gör brännmärken på tre olika ställen, en på halsen vid mankammen, en strax bakom manken och ett på rumpan. De märker bl.a. med deras egna logga och ett eget nummer. 
Att se på när själva bränningen gick till kändes lite olika. Vissa hästar visade inte av särskilt mycket medans vissa andra reagerade väldigt mycket då det fanns risk för att hästen skulle kunna skadat sig eller att någon av människorna skulle kunna skadat sig eller få en brännmärkning livet ut.

När kvällen börjat och vi fått i oss lite kvällsmat begav vi oss ut på en liten kvällspromenad runt på anläggningen för att kolla runt lite och ta kort på det vi upplevt hittills, både gott och ont.

Motionerat: Diadaime, Fair Lady.

Dag 4 – Tisdag 21 april

Även denna dag började vi kl 7.00 med att borsta avelstona. Med kramp i armarna så var vi klara runt nio snåret. Då var det dags att försöka kommunicera med de ungerska männen. Efter en hel del kroppsspråk och skratt från bådas sidor så förstod vi varandra. Utan någon säkerhet alls så var vi till slut klara med utsläppet. De uppgifter vi hade kvar att göra för dagen var att longera hästarna Maximus, Talizman, Diadaime och Fair Lady. Vi började med att longera Diadaime och Talizman, vilket gick bra. Diadaime gick väldigt bra, hon tjafsade inte som de hästar vi longerade dagen innan. Talizman var också ganska duktig, men han vände rumpan inåt mitten och sparkade mot Maria. Det tyckte hon var en obehaglig känsla, men det var ingen idé att ge upp. När vi kände oss nöjda så tog vi in hästarna i stallet igen. Sedan fick vi till uppgift att rida Jumping Lady II och longera Maximus. Jag satte sig upp på Jumping Lady II medan Maria longerade Maximus. Jag fick känslan av att Jumping Lady var stark och inte så speciellt sammarbetsvillg. När Maria började longera Maximus så tyckte hon inte att han såg helt ren ut i sina gångarter och tog hjälp av mig för att se om det stämde. Vi drog slutsatsen om att han var halt och han fick gå in i stallet igen. När Maria var tillbaks på utebanan igen satte sig hon och försökte hjälpa mig från marken under mitt tuffa ridpass, men tillslut så orkade vi inte kämpa mer i hettan så vi gav upp och gick på lunch.

Tillbaka i stallet kl 14 och det var dags att longera Fair Lady. Hon var riktigt på hugget och ville bara springa som en galning. Hon försökte smita från arbetet genom att dra iväg och ställa sig på bakbenen. Men tillslut gav hon upp.

Denna dag hände även en fruktansvärd sak, en av beridarna, Balazs, gav sin häst riktigt ordentliget med spö. Det var hemskt att se och man hörde slagen in i stallet. Det som var mest obehagligt var nog att alla bara kollade på. De regerade inte och sa i stort sätt bara ”jahapp”. Detta pågick i ca 5 minuter, och då överdriver jag ej. 
Efter kanske en timme så kommer Michael med stormande steg och skulle ge oss en förklaring. Förklaringen han gav oss var att hästen var stark och hade krånglat med Balazs tjej under tävlingen i helgen. Så han lät hästen vägra på ett hinder så att han kunde piska på hästen, så att den skulle ”lära” sig. Michael sa även att en sådan häst lika gärna kunde gå till slakt om han inte hoppade. Ett dåligt resonemang och för lite kunskap. Man ser inte någon annan möjlighet än att spöa eller slakta hästen om det inte gör som man vill.

Motionerat: Diadaime, Jumping Lady II

Dag 3 – Måndag 20 april

Vilken dag vi varit med om! Dagen började klockan 7.00 med att vi väntade på vår handledare Josef, som inte ville dyka upp. Istället kom en liten farbror, Papa, fram till oss som började babbla på ungerska. Han trodde vi hajade allt han sa eftersom vi nickade med ett leende på läpparna. Med hjälp av gester och kroppsspråket bad han oss borsta några av unghästarna och avelsstona. När vi tillslut inte visste vad vi skulle göra mer gick vi runt i avelsstallet och kollade på unghästarna. När vi tröttnat på att gå runt i stallet och var trötta på att inte ha något att göra fick vi hjälpa några från stallpersonalen att släppa ut lite unghästar. När det snabbt var avklarat gick vi till det andra stallet, tävlingsstallet, och satte oss utanför i solskenet. I värmen börjar vi tro att vi hallucinerar. Maria säger till och med: Är jag full? Detta för att vi hör en tjej prata svenska. Vi stöter på svenskan Malin, som bor nere i Ungern med sin familj. Det kändes helt underbart att kunna prata ”normalt” med någon i stallet. Den enda som vi hittills har kunnat kommunicera med i stallet är Josef och då med halvtaskig med förstålig engelska och några få svenska ord. Josef har tidigare jobbat i Sverige, varför han kan några få svenska ord.
Malin berättade lite om hur det är i Ungern, i stallet osv. så vi fick en större uppfattning. När Malin motionerat de två araberna hon brukar pyssla med följde vi med henne att handla mat. I stadens stora affär kunde man nästan hitta allt. Som Malin sa: Här kan ni hitta allt från bildäck till mat. Kundvagnen blev full och känslan var att det skulle bli jättedyrt. Men i Ungern är det riktigt billigt att handla, så vi gjorde bara av med 24 000 forinter (940 SEK). Det kanske låter dyrt, men all den mat m.m. som vi köpte är det mycket billigt.
Några fulla matkassar senare satte vi oss i bilen på väg tillbaka till gården. Mitt i en konversation säger Malin: Men gud, det ligger en man i diket! Vi körde åt sidan och vi ser det Malin varit uppmärksam på, det låg en man i diket. Han rörde inte på sig men mumlade på ungerska. Det som vi misstänkte stämde, mannen var stupfull. Några av grannarna kommer ut på vägen och dessutom lyckas vi få några bilar att stanna. Men de övriga bilisternas reaktioner var inte som våra reaktioner, att hjälpa till och inte låta mannen eventuellt ligga och dö av värmeslag. En vänlig bilist ringer efter ambulans som kommer efter ett tag. Ambulanspersonalens reaktion var irritation, att åka ut och ta hand om en berusad man. De lyckas tillslut få honom att sätta sig upp, trots att han är upprörd att han blivit störd. Vi ridtjejer kunde nu inte göra något mer så vi fortsatte vår bilresa tillbaka till gården.
Påväg till huset träffar vi på Josef, som säger att vi måste skjuta upp träfftiden med honom till en timme senare, vilket var bra få vår del då vi skulle hinna få in all mat och få i oss lite lunch.

När vi senare kom tillbaka till stallet en timme senare har Josef fortfarande inte kommit tillbaka. Vi sätter oss utanför i solskenet och väntar på att Josef ska komma. Tiden gick och först 50 minuter senare dyker han upp. Utan någon ursäkt och med stor besvikelse från vår sida presenterar han oss för Flora, en av hästskötarna. Hon tar fram utrustning till oss för att kunna rida och longera två av hästarna. Vi gör iordning dessa 5-åringar för lite motionering. Innan vi leder iväg hästarna till longeringsbanan blir vi informerade om att hästarna inte blivit ridna på 3 dagar, och de märktes i alla fall på min häst. Det blev ett flertal bocksprång och nerverna stiger till max. Väl uppe på hästarna önskade vi att vi hade haft deras tränare tillhands. Vi visste inte riktigt hur vi skulle rida deras hästar, känslan var att de var starka och tjafsiga i munnen. Att stallpersonalen, Josef och Flora stod och tittade gjorde inte situationen mycket lättare. Vi hade satt mycket press på oss själva redan från början. Man är van vid att det oftast går bra när man rider hemma, man vet hur man ska rida hästarna och var knapparna sitter. Hemma kan man också kommunicera på ett lättare sätt och på så sätt få mer hjälp. När vi hade ridit klart och var nöjda för dagen så kom Josef fram till oss och berättade schemat för morgondagen. Den kommer att se ut ungefär som denna dag, förutom att tränaren ska hjälpa oss vid ridningen.

Vi känner att det är lite jobbigt med språket med en del människor i stallet, men vi har kommit fram till att ”OK” är ett bra ord. ”OK” har två olika betydelser, man kan använda det som en fråga och även som ett svar. Detta ord använder vi mest med stallpersonalen, de 5 ungerska männen.

Motionerat: Caliber