Dag 7 – Fredag 24 april

Vi började dagen som vanligt med att borsta några hästar i avelsstallet, men nu började detta kännas segt. Det var aldrig någon annan som tog hand om dessa hästar annars och de gjorde inget annat än att gå ut i hage, de få som fick göra det, eller stå inne i box 24/7 när de inte gick 30 minuter i skrittmaskinen de flesta dagarna. Så vi gosade med hästarna istället för att de skulle få lite kontakt och kärlek, för en gångs skull. När stallpersonalen gick förbi tittade de på oss som att vi inte vore kloka. Men det kanske inte är så konstigt att de reagerade som de gjorde eftersom de oftast skriker och provocerar hästarna så att de ska göra fel så att männen då kan slå på dem.
När klockan närmade sig 9 hjälpte vi till med utsläppet, men det var ingen skillnad i säkerheten.

Varken Maria och jag var särskilt pigga och mådde inte bra så vi gick hem under förmiddagen. Vi gick hem till vårt lilla hus, sov och vilade upp våra sjuka/öma kroppar. När vi kände oss lite bättre under eftermiddagen gick vi in i det stora huset, Michaels med familjs bostad, och kom åt internet första gången. Vi hade nu helgen framför oss och vi kom åt internet – vi kunde inte må mycket bättre!

Dag 6 – Torsdag 23 april

Vi började morgonen med att borsta hästar i avelsstallet tills vi blev informerade om att göra ordning Diadaime för löshoppning. Efter att hon blivit borstad, benskydd och grimma satt på plats gick vi med henne till ridhuset, där tränaren stod István och väntade. Han tog över henne och lät henne springa runt fritt i ridhuset. Men stackars Diadaime blev fort trött efter att István stått och manat på henne varv efter varv. Och det är inte så konstigt eftersom hon tydligen inte gjort något förutom den longering jag gjort på henne sedan hon fick föl förra våren.  När István tröttnat på att hon försökte komma undan genom att stanna i varje hörn när han inte följde henne bad han Maria med kroppsspråket att hjälpa till att driva henne med en longerpiska. Maria gjorde som blivit tillsagd att göra tills att István var nöjd och Diadaime var alldeles svettig och trött, då var det dags för henne att börja hoppa. István byggde upp hinder medan jag gick och försökte lugna ner Diadaime.
Hoppningen gick fint, hon hoppar bra men hon försökte komma undan i hörnet precis innan långsidan med hindrena eftersom hon blev tvingad att hoppa en hel del och blev dessutom ytterligare svettigare och mer trött av det. Men tillslut var äntligen löshoppningen för Diadaime slut och István gick ut från ridhuset. Kvar var Maria och jag med en helt utmattad Daidaime. Jag bestämde mig för att skritta av henne ett bra tag tills hon fått tillbaka en lugn andning igen. En liten kort stund efter att István öppnat ridhusdörrarna kom beridaren Balazs in på en av sina hästar eftersom det regnade utanför. Vi har tidigare inte studerat beridarnas ridning så mycket innan, men nu fick vi en bra chans att se hur en av dem rider, och det var ingen vacker syn! Han var hård i handen, drev ständigt och pressade hästarna att gå i en för låg form samt att de skulle förböja sig, men enbart i halsen. När hans häst skyggade för ena hörnet, där det stod hindermaterial, red han genast emot hörnet och pressade hästen hårt att gå nära på en liten volt tills han var nöjd, efter ett antal varv.
När Maria och jag äntligen lämnat ridhuset tittade vi på varandra och kunde utan att använda några ord se vad den andra tyckte; ”Varför är vi på praktik på denna anläggning?”
När Diadaime blivit avklädd och duschad fortsatte vi jobbdagen med att hjälpa Papa med skrittmaskinen och därefter med utsläppet i avelsstallet.

Vi gick och letade reda på Jozsef så han kunde hjälpa till att kommunicera med beridaren Bandi, som vi skulle hjälpa under dagen. Vi blev tilldelade två hästar var att rida. Jag började rida på Caliber medan Maria satt upp på Jumping Lady II. Denna gång fanns tränaren István tillhands men eftersom han inte kan engelska var han inte till så mycket hjälp som man hade velat. Men jag försökte att få lite råd på hur jag skulle göra med hjälp av en taskig tyska och kroppsspråket medan han gestikulerade med kroppen samt att han ritade på marken. Det kändes bra att få lite hjälp och först nu började det kännas någorlunda kul att vara på praktik i Ungern. Men för Maria var det inte lika kul. Hon fick inte lika mycket hjälp från tränaren samt att hennes häst var lika jobbig som för mig dagen innan. Vi gick tillbaka in till stallet för att byta hästar och denna gång blev det Fortuna för min del och Maria satt upp på hingsten Alessandor. Det gick ungefär lika denna gång, helt ok för mig medan Maria hade ett helvete. Hennes häst var seg och lyssnade inte framåt för skänkeln. Tränaren ville att hon skulle hjälpa till med spöet men hon kom fort fram till att det inte hjälpte. Tränarens tips var att fortsätta slå Alessandor. Detta var droppen för Maria som nu hade tappat all motivation att vara kvar på anläggningen.

Vi gick på lunch och vi passade då på att ringa hem till Sverige för lite pep talk och för att vi skulle få ventilera oss lite. Vi hade skrivit ner en lång lista på vad vi tyckte och tänkte om vistelsen i Ungern hittills och redovisade den för bl.a. vår mentor Ellinor. Responsen vi fick var att vi skulle kämpa på och att vi skulle prata med ägaren Michael om de viktigaste sakerna. Vi bestämde oss för att ta upp detta med säkerheten, något som bör fungera i varje stall. 
Så efter lunch gick vi mot Michaels kontor och pratade med honom om säkerheten. Han blev helt utom sig och drog istället upp statestiken om våldet Sverige, att någon aldrig skadat sig i hans stall och att alla tidigare praktikanter trivts mycket bra. Vi förstod då att han inte kan ta emot kritik om sina stall och vi la genast ner projektet att försöka prata med honom om våra problem.
Vi gick tillbaka till stallet för att longera Talizman & Fair Lady innan vår arbetsdag äntligen var över.

Motionerat: Lina – Caliber, Fortuna, Fair Lady. Maria – Jumping Lady II, Alessandor, Talizman.