1. Vår efterlängtande resa skulle äntligen börja! Resan ut till flygplatsen var nervös. Jag var inte nervös över att få åka till ett sådant fint ställe som vi skulle till utan det var för att vara hemifrån i hela 6 veckor. Att inte få träffa mamma på flera dagar, att inte få sova i sin egen säng, att inte ha skolan som säkerhet att gå till varje dag m.m. Medan mamma och morfar var i full gång med diskussioner under bilresan påväg till Arlanda flög fjärilarna runt i magen som att det vore storm. Men när vi kom fram till flygplatsen och när jag mött upp Maria kändes det bättre. Då var jag istället riktigt taggad att få åka till stall Pataki. Det fnittrandes och hoppades runt en hel del, som om vi blivit två duracellkaniner för ett ögonblick. Men vi skärpte till oss och gick för att checka in. Så var det dags att checka in all packning, där jag nog slog världsrekord!  Men det problemet löste sig med lite spendering av pengar i 4-siffrig summa. Det är svårt att packa när man har ett begränsat antal kilo man endast får ha med sig och när man ska vara i Ungern i 6 veckor. Tänk allt som skulle med liksom! Hade jag haft plats och vikt till övers hade jag gärna packat ner en dressyrsadel, men det fanns det inte en chans till

Nu skulle denna flygresa börja. Maria var hur nervös som helst eftersom hon aldrig hade flugit någonsin förut. Men jag skulle stötta och hålla i hand och försöka att hålla Maria lugn, så det skulle nog gå utmärkt. Det gick bra tills vi nästan var framme. När vi börja minska i höjd och började komma i ungefär samma höjd som molnen fick istället Maria vara ett stöd för mig. Detta för att jag hatar när flygplanen hoppar så det känns som att man åker Gröna Lunds attraktion Katapulten. I denna stund blev det ombytta roller och Maria var ett stöd för lilla mig.
Strax efter att vi lyft gick flygvärdinnorna runt med sina vagnar fyllda med mat och dricka. Vi fick goda mackor och lite dricka medan vi började njuta av det äventyr som väntade oss. Efter lite försök att gissa på vart vi var lite då och då så åkte vi plötsligt förbi Skånes östkust.

Efter Mellanlandning i Tyskland hann vi knappt upp i luften förrän vi strax var framme i Budapest. Det jobbigaste stod näst på schemat, att hämta alla väskor. Självklart så kom våra väskor ut nästan sist. När vi hade fått alla våra väskor så försökte vi hitta utgången. Vi följde de gröna skyltarna och det kändes som att de skulle leda oss rätt. Självklart så kom vi rätt och där såg vi en kille som hade en skylt med namnen ”Lina & Maria”. Han presenterade sig som Michael. Vi blev upphämtade av ägaren Michaels son. Han var en gentleman och hjälpte oss med packningen till bilen. Maria satte sig fram och jag i baksätet och resan fortsatte mot anläggningen, som ligger ca 40 minuters bilresa utanför Budapest. Det blev väldigt mycket babbel om allt och ingenting under bilresan påväg till anläggningen. Sonen Michael berättade lite om landet och berättade även att han var kläddesigner och hade pluggat i Florens, Italien. Han varnade oss för att modet här nere ligger flera år efter än i Sverige, vilket vi strax kunde konstatera.

Bilen saktade plötsligt in och vi var framme vid en grind, vi blev lite chockade och undrade varför det var en sådan stor grind. Vi fick till svar att det var för säkerhetens skull, pga alla hästar av mycket värde och det stora fläktföretaget. Bilen började rulla igen och vi kom fram till ytterligare en grind innan vi väl var framme vid huset. Där möttes vi upp av Michael. Han visade oss till gästhuset där vi skulle bo under vår tid i Ungern. Han satte på TV:n för att visa för oss att de hade de flesta svenska kanalerna. Jag visade min lycka och förvåning genom att hoppa jag av glädje! Vi var lite nervösa och fnittriga men samtidigt hade vi en massa myror i benen efter en lång resa bakom oss. När vi inte kunde hålla oss längre gick vi ut i solskenet för att spana in anläggningen, där det var väldigt rörigt. Detta för att det var tävling på gården denna helg vi kom fram så var man än titta var hästar och ekipage överallt. Vi fick lite information om vilka beridarna var av Michael, så att vi kunde känna igen dem och kolla när de red. Lite senare presenterade även Michael oss för våra handledare Josef.

Vi gick runt lite på anläggningen och bland stallarna, men vi fick inget direkt glatt bemötande av stallpersonalen, hästskötarna och beridarna. Vi tänkte att de kanske trodde vi var besökare för tävlingens skull, men man kan väl säga hej när någon säger det åt en kan man tycka. Efteråt har jag fått reda på att man inte hejar särskilt mycket i Ungern, varför vi fick det bemötande vi fick. Vi gick i alla fall runt lite bland stallarna men inte särskilt mycket eftersom det kändes som att man snokade runt lite.
Vi gick tillbaka till huset, packade upp alla grejer, åt lite middag och kollade på Robinson innan man kände sig helt slutkörd och somnade gott.